Just idag känns det som om jag vore tolv år igen! Jag är så himla ledsen :-(

I gårkväll rymde Annicas hästar när de skulle tas in från hagen, och fina underbara Visir blev påkörd av en bil och riktigt illa tilltygad. Eftersom Annica var på jobbet, ryckte jag in som moraliskt stöd för Visir. Han stod på benen men hade väldigt ont, så jag försökte lugna honom med kramar, klappar och prat. Vi var några stycken som efter mycket möda fick in honom i en hästfinka så han kunde få komma hem till sin box.

Han lade sig ner i boxen efter en stund och jag satt med honom och väntade på jourhavande veterinär. Det gjorde så otroligt ont i hjärtat att se honom må så dåligt... och jag kände mig så otroligt maktlös eftersom jag inte kunde hjälpa honom.

När veterinären kom så konstaterade hon att han var i djupt chocktillstånd, och hon satte in dropp och han fick smärtstillande. Under hela denna process fick vi stå och turas om att hålla upp hans huvud eftersom han inte orkade hålla upp det själv.

Annica kom till slut hem från jobbet som ligger dryga tolv mil bort.... och jag kan tänka mig att den bilturen måste ha känts evighetslång.

Efter en stund vart jag tvungen att gå hem för att natta lillan.

Imorse fick jag veta att Visir hade dött under natten.... och jag är tröstlös!

Tänk att man kan älska en häst så mycket... som inte ens är ens egen! Fina underbara Visir, med sin jättefina hårman och sin envetenhet och framåtanda... och stackars Annica som med sitt tålamod och stora hjärta gjorde honom till den underbara häst han var!

Livet är orättvist... och jag kan inte sluta gråta!